-

Sommaren 2010 blev jag utfryst av mina bästa vänner, de var allt jag hade och betydde allt för mig. Och när jag stod där kvar, helt ensam och övergiven visste jag inte vad jag skulle göra. Det kändes som hela min värld skulle rasa samman och det kändes som om den personen som betydde något för mig allra mest hade dött. Under hela den här sommaren stod jag helt ensam. Jag var helt ensam och visste inte vem jag skulle vända mig till. För en stund kändes det som att jag levde i en dröm. Färre dagar blev kvar av sommarlovet och snart skulle skolan börja igen. Jag funderade starkt över att byta skola, men elevhälsan tyckte att de bästa var att "ge de en chans". Första dagen i skolan gick snabbt. Det var inte lika jobbigt som jag föreställt mig. Jag var helt ensam men trots de klarade jag mig igenom den. Tiden gick och snart slutade jag även äta regelbundet. Jag hoppade över varrannan måltid och började må allt sämre trots stöd från bl.a. skolpsykolog. Den 2a September fyllde min pappa år. Jag hade inte ätit normalt på cirka 3 veckor men jag brydde mig inte. Det var en fredag och jag var så tacksam för att ännu en tuff och jobbig vecka av skola var över. Det här var den första kvällen på länge jag verkligen åt. Jag åt av allt som fanns framdukat och för en stund glömde jag bort vad som skulle vänta mig veckan efter. Senare på kvällen låg jag där på soffan. Jag skrek, grät och började spy. Det kändes som mitt liv snart skulle ta slut då jag hade bryts ner både psykiskt och fyskiskt. Det kändes som jag stog kvar helt ensam. Jag var själv mot hela världen. Trots att de nu inte fanns något mer att spy upp kunde jag inte sluta. Smärtan som kom från högra sidan av magen, strax under bröstet tog över hela mig. Jag kunde knappt andas. Mamma och Pappa satt bredvid mig hela tiden och min hund sprang runt på hela nedervåningen. Jag antar att han kände oroheten från oss alla. Smärtan kom i omgångar, ibland var smärtan starkare men för de mesta kunde jag andas. Tillslut beslöt sig mina föräldrar att ringa efter en ambulans. Det tog cirka 15 min innan jag hann se ambulanspersonalen utanför fönstret. Jag kunde inte gå utan pappa och en av personalen fick hjälpa till att bära ut mig. I bilen låg jag bara där. Jag sa inte mycket. Kvinnan som satt bredvid mig frågade mig massa frågor. Jag kommer inte ihåg vad hon frågade men jag kommer ihåg att jag inte svarade på allt. Jag bara låg där, apatisk och orörd jag orkade inte längre skrika. För de kändes som de inte skulle hjälpa mig, vad skulle de göra saken bättre ?

På sjukhuset började värken strax övergå till smärta igen, de placerade mig i en sjukhussäng och jag fick snabbt någon sorts bedövning. jag höll igen för att inte återigen spy upp magsaft pågrund av den bitska smaken av läkemedlet. Strax efter somnade jag, klockan var då 2. Och jag vaknade igen runt 3 och snart började värken komma tillbaka. Men strax efter kom en läkare in. Han påstog att jag hade magsår och skickade hem mig med losec. När jag kom hem igen la jag mig i sängen, slumrade till och sedan vaknade, spydde. La mig ner igen - satte mig upp och spydde. Det var en mardröm som jag inte kunde vakna upp ifrån, jag var fast och de kände mig död inombords. Dagen efter åkte vi tillbaka till sjukhuset, då valde läkarna att även göra ett ultraljud och röntgen. De var då de hittade den. En sten som var drygt 1 centimeter i diameter i gallgången. att något som ändå är "så litet" kan göra så mycket smärta. De bestämde sig för att lägga in mig, de var på en avdelning som kallades Q83. Och för en tid kändes de som att de var mitt nya hem. Jag levde en vecka på bara morfin utan att äta någonting. Jag låg i en säng drogad och helt oberörd av omvärlden, vad hade jag att leva för ?

De bestämde sig för att operera mig, en så kallad titthålsoperation. De gick in med en liten "korg" genom halsen och tre "rör" genom magen. Det tog 9 timmar för mig att vakna upp efter operationen som tog 3 timmar. Jag kunde inte röra mig och smärtan från magen var överjävlig trots all den morfin de hade sprutat i mig. Läkningsprocessen tog två veckor. Alla sjukhussystrar sa att de var ovanligt lång tid vilket berodde på min tidigare historia. Jag kände att jag egentligen inte hade något att kämpa för. Sjukhuset gjorde mig egentligen mer deprimerad, jag var ständigt omgiven av sjuka barn. Och ingen av dem hade troligen gjort någonting för att förtjäna de. Cancer, sprucken bukspotkörel, you name it. De var helt blandat. Såren som jag hade över min mage började sakta men säker läka, jag hade fortfarande ont men snart kunde jag gå själv med hjälp av stödet från droppet. jag började även snart äta små portioner av lax, eller potatismos. Efter 3veckor av rent helvete var jag "på fötter igen".

Första skoldagen efter sjukhuset, jag vägde nästan 37 kilo (159cm lång) jag hade gått ner över 9 kilo i vikt.

På morgonen samma dag klockan nio. Jag satt i bilen precis utanför skolan och kände att mitt huvud började värka, jag var nervös och det tog kanske.. fem minuter tills jag började skrika. Då åkte vi hem till min mormor som bor nära intill. jag trodde att jag hade drabbats av ett migränanfall, jag la mig på sängen medans de drog för persiennerna. Sedan började jag spy, min morfar kom in och jag kunde se på han att han mådde dåligt över att se mig så. Liggandes på sängen i fosterställning med händerna över huvudet och huka mig över sängkanten till och från för att låta magsaften rinna ut i hinken som stod på golvet. Ambulansen kom sedan och förde in mig än en gång till sjukhuset. Till "min avdelning" Q83 där jag kände mig mer trygg och mer hemma än min egen skola. Samma dag åkte jag hem, dagen efter väntade skola återigen. Jag var borta i sammanlagt 31 skoldagar plus en "ej intygad frånvarodag". Tänk er att de är fem dagar på en skolvecka. Det är sammanlagt... 6 veckor och 2 dagar ifrån skolan. Sedan bytte jag klass, jag tror att de var värst för mobbarna eftersom jag uppfattade de som att elever i skolan ifrågasatte dem om varför jag hade bytt klass. Mig frågade nästan ingen och om någon gjorde var jag bara tyst, jag svarade inte utan istället väntade på att den som hade frågat skulle säga "Du kanske inte vill berätta". Det var i varje fall vändpunkten för precis allting. Jag fick nya vänner som brydde sig om mig och jag stärktes som person. Jag lärde mig vem jag kunde lita på och hur en äkta vän är. - Jag lärde mig livet. Som ordspråket "de är inte alltid en dans på rosor"...